Fundera mera

Idag var jag inbokad på två intervjuer för jobb. Båda som förskollärare. Den första var kl 10.40, den andra kl 14.30 och jag var hemskt nervös, det pirrade sådär i magen ni vet!

Jag visste ju att jag såg presentatabel ut och hade tänkt lite kring positiva sidor och sidor att utveckla om det skulle komma upp, och jag var iväg i tid med termosmuggen full i kaffe eftersom jag inte hann dricka upp det hemma, men jag var ju tvungen att ha kaffe i mig så jag kände mig lite säkrare i alla fall. Så klart glömde jag helt det jag tänkt ut i förväg sen ändå, så det var kankse inte så meningsfullt att tänka innan.

 

Jag råkade däremot komma för tidigt till torget så jag kunde ta en tidigare buss än tänkt till intervjun, det äventyret slutade med att jag stod där, lite förvånad, och hälsade på biträdande förskolechefen 20 minuter innan intervjun skulle börja. Jag fick sätta mig i väntrummet och dricka mitt kaffe, jag tog mig dessutom friheten att läsa tidningen när jag ändå satt där. Jag hade satt mig med ryggen mot dörren då det redan var personal i personalrummet när jag kom, dock skulle dom gå 2-3 minuter senare, men det kunde jag ju omöjligt veta innan. Så hör jag, mitt i det nervösa pirret, en bekant röst. Förskolechefen kom och hälsade på mig och visade mig in till det rum där intervjun skulle hållas. 

 

Först här tog jag av jackan, jag satte mig och tog ett djupt andetag. Här satt jag nu, med förskolechefen och den biträdande förskolechefen mitt emot mig och jag skulle sälja in mig själv. Nervositeten avtog så klart inte. Hur som helst tog intervjun inte mer än 30 minuter, antagligen lite mindre och dom skulle bestämma sig denna vecka. Jag gick ut från byggnaden med tanken "Hur i all världen ska detta gå..". Det kändes inte så lyckat kan man säga. Jag åkte tillbaka med bussen och upptäckte att jag hade 18 minuter av väntan på bussen hem framför mig, jag funderade lite på om jag skulle åka hem eller direkt mot nästa intervju eftersom den låg utanför Karlstad och jag hade tänkt norpa lunch från mammas kök eftersom jag ändå hade vägarna förbi. Då ringer telefonen.

 

Det var förskolechefen jag träffat 30 minuter tidigare, jag kunde nästan inte tro att hen var seriös när hon sagt det hen ringde för att säga.. "...vi erbjuder dig jobbet..."..

.. ... Va? Så snabbt? Jag förstod ingenting. Jag var ju inte nöjd med intervjun, och det hade inte gått en vecka än. Vad hände? Jag försökte tänka klart och hann i alla fall få ur mig en fråga om lönesättning och vi pratade om vilket års lön som skulle finnas på pappret. Hen frågade om jag ville tänka på saken, jag hade innan berättat att jag hade en till intervju idag. Jag pratade kort igenom för och nackdelar och det var glasklart. Jag behövde inte tänka. 

 

Jag har ett jobb efter examen. Jag, Alice, har fått min första tjänst som förskollärare. Nu är det bara en kråka på ett papper, sen är det helt mitt. 

 

Nu vet ni hur min dag känts. Som ni förstår måste jag skriva min uppsats nu. Jag kommer bli klar, inte fråga om annat. Jag tänker inte acceptera annat. Det är krav jag har på mig, det kommer inte utifrån. Punkt.