Obalans i världen..
Nu är världen i obalans igen. Många som inte brukar höra av sig som hört av sig på samma gång nu, märkligt att det alltid kommer i perioder.
Men det är alltså något som är fel. Dessutom har jag inte riktigt tiden till det, jag sitter med uppsats. Jag är sådär stressad att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Men jag har kikat igenom några böcker, så svårt att hitta det jag vill ha bara..
Well, konstig är världen.
//Alice
Utmaning
Tänkte anta en utmaning jag läst lite om på en annan blogg (A Beautiful Mess, öppnas i nytt fönster, massa inspiration för matlagning, gör-det-själv-projekt och mycket annat.), en 365-utmaning om man ska översätta direkt. Jag ska ta en ny bild av något bestämt varje dag. Det kan vara att man varje dag tar en ny typ av självporträtt eller liknande. Jag ska bara komma på vad jag ska fotografera för något.
Här (länken öppnas i nytt fönster) är inlägget på ovan nämnda blogg.
Jag funderar på om jag ska fotografera mig själv, Giron eller något annat. någon som har förslag?
//Alice
Märry crismas på er
A very merry christmas indeed.
Idag är det tydligen julafton ja. Jag sitter (dels självvalt) hemma och skriver uppsats. Jag har redan öppnat alla julklappar och är hemskt nöjd måste jag säga. Även fast jag kan ana viss sarkasm på vissa håll faktiskt. Men såna julklappar är också kul att få.
Anledningen till att jag skriver uppsats på julafton är enkel, jag jobbade på tok för mycket och har en snäll handledare som läser igenom min uppsats imorgon så jag fick en vecka extra att skriva. Jag har fått mycket hjälp på vägen, lockfågel från mamma som har korrekturläst och hittat små tokigheter i texten som jag rättat till. Jag ska inte skriva så mycket idag, bara minst 2 sidor, max 5. Sen ska jag sova.
Det är ju lite lustigt detdär, att man inte tänker efter före. Som nu då när jag får sitta med uppsats idag fast jag hade kunnat undvika det. Men det är juinte så lätt att veta innan hur lång tid det skulle ta. Men jag är lite pressad av att jag har fått jobb och hade planerat att vara klar på universitetet i tid, känns som om jag sviker chefen om jag inte fixar det.
Så nu ska jag skriva, god jul på er.
Hoppas den blir härlig, trevlig och vit. Vit på två sätt: snöig och nykter. Onödigt att förstöra en högtid som ska handla om gemenskap genom att dricka alkohol tycker jag.
// Alice
Mardröm. Tänder.
I natt drömde jag en dröm som återkommer i olika former. Det kan låta konstigt men det är en av mina största rädslor.
Jag, en av mina tjejkompisar och hennes ena killkompis var på något hotell någonstans och hade jättetrevligt, vi var ut på krogen på kvällen och åt frukost i matsalen på morgonen och sådär.
Men så var det en kväll som jag var på mitt rum, åt popcorn och kände hur nåt hände i munnen. Tanden som sitter längst in uppe till höger lossnade! jag spottade ut den i handen och kände hur nästa tand, och nästa.. och nästa lossnade för mig. Sprang bort till dom andra två, då hade min tjejkompis blivit slagen och blödde näsblod. Hennes killkompis tröstade henne och jag såg dom genom en glasvägg till ett badrum. Jag tittade på dom, öppnade munnen och blod forsade. Det gjorde så ont och jag var så hemskt rädd. Alla tänderna bara kom ut, en efter en.. Jag hade kvar 3 tänder kvar i munnen och kunde inte sluta gråta. Två tänderna längst fram uppe och en i mitten nere. Hennes killkompis sa åt mig att komma in, berätta. Så jag kom in och visade, kunde inte prata för att jag grät och det gjorde ont. Där stod vi alltså, jag som hade blod forsande ur munnen och hon som hade blod forsande från näsan. Jag la ner alla tänder som ramlat ut i en skål, kände det tomma tandköttet i munnen.. Jag ville fråga vad som hänt henne, men jag kunde inte.
Jag försökte ringa mamma men jag kunde inte få fram nåt..
Det kändes så verkligt, som att denna mardröm som kommer tillbaka hela tiden i olika former blivit sann, dessutom var jag inte hemma när det hände, jag kände mig så maktlös.
Men så var det en kväll som jag var på mitt rum, åt popcorn och kände hur nåt hände i munnen. Tanden som sitter längst in uppe till höger lossnade! jag spottade ut den i handen och kände hur nästa tand, och nästa.. och nästa lossnade för mig. Sprang bort till dom andra två, då hade min tjejkompis blivit slagen och blödde näsblod. Hennes killkompis tröstade henne och jag såg dom genom en glasvägg till ett badrum. Jag tittade på dom, öppnade munnen och blod forsade. Det gjorde så ont och jag var så hemskt rädd. Alla tänderna bara kom ut, en efter en.. Jag hade kvar 3 tänder kvar i munnen och kunde inte sluta gråta. Två tänderna längst fram uppe och en i mitten nere. Hennes killkompis sa åt mig att komma in, berätta. Så jag kom in och visade, kunde inte prata för att jag grät och det gjorde ont. Där stod vi alltså, jag som hade blod forsande ur munnen och hon som hade blod forsande från näsan. Jag la ner alla tänder som ramlat ut i en skål, kände det tomma tandköttet i munnen.. Jag ville fråga vad som hänt henne, men jag kunde inte.
Jag försökte ringa mamma men jag kunde inte få fram nåt..
Det kändes så verkligt, som att denna mardröm som kommer tillbaka hela tiden i olika former blivit sann, dessutom var jag inte hemma när det hände, jag kände mig så maktlös.
Sen vaknade jag i ett ryck, var oerhört ledsen och rädd för att mina tänder lämnat min mun. Jag kände efter med händerna i ansiktet, genom kinderna om jag hade tänder kvar..
Det är något jag absolut inte vill uppleva, jag tycker om att ha tänder kan man väl säga. Jag har ingen aning om vad detta kan betyda. Vad i mitt huvud som visar upp att mina tänder faller ur. I verkligheten har jag snarare haft problem med att en tand inte velat lossna. Ibland får jag en fix idé om att en tand är lös, särskilt dom gånger jag slutar röka. När blodcirkulationen ökar i munnen kan jag tänka mig att det kan kännas så, fast det bara blir mer blodtillförsel.
I vilket fall är det hemskt att drömma sådant man är så rädd för, och särskilt när det känns som att det är på riktigt..
Har ni några hemska drömmar som återkommer, som ni absolut inte vill se blir verklighet?
//Alice
Sjöjungfrur och valar.
VARNING: Långt inlägg..
Så klart finns ett yttre ideal media bankar in i oss, och smyger in i huvet på oss, som säger hur det är bäst att se ut. Såg denna bild med efterföljande text på FB idag, det är inte min bild och det är inte jag som skrivit texten, jag bara lånar helt enkelt..
-----------------------------------------------------------------------------
A while back, at the entrance of a gym, there was a picture of a very thin and beautiful woman.
The caption was "This summer, do you want to be a mermaid or a whale?"
The story goes, a woman (of clothing size unknown) answered the following way:
"Dear people, whales are always surrounded by friends (dolphins, seals, curious humans),
The story goes, a woman (of clothing size unknown) answered the following way:
"Dear people, whales are always surrounded by friends (dolphins, seals, curious humans),
they are sexually active and raise their children with great tenderness.
They entertain like crazy with dolphins and eat lots of prawns.
They swim all day and travel to fantastic places like Patagonia, the Barents Sea or the coral reefs of Polynesia.
They sing incredibly well and sometimes even are on cds.
They are impressive and dearly loved animals, which everyone defend and admires.
Mermaids do not exist.
But if they existed, they would line up to see a psychologist
Mermaids do not exist.
But if they existed, they would line up to see a psychologist
because of a problem of split personality: woman or fish?
They would have no sex life and could not bear children.
Yes, they would be lovely, but lonely and sad.
And, who wants a girl that smells like fish by his side?
Without a doubt, I'd rather be a whale.
At a time when the media tells us that only thin is beautiful,
They would have no sex life and could not bear children.
Yes, they would be lovely, but lonely and sad.
And, who wants a girl that smells like fish by his side?
Without a doubt, I'd rather be a whale.
At a time when the media tells us that only thin is beautiful,
I prefer to eat ice cream with my kids, to have dinner with my husband,
to eat and drink and have fun with my friends.
We women, we gain weight because we accumulate
We women, we gain weight because we accumulate
so much wisdom and knowledge that there isn't enough space in our heads,
and it spreads all over our bodies.
We are not fat, we are greatly cultivated.
Every time I see my curves in the mirror, I tell myself: "How amazing am I ?! "
We are not fat, we are greatly cultivated.
Every time I see my curves in the mirror, I tell myself: "How amazing am I ?! "
-----------------------------------------------------------------------------
Även om detta går att tolka som att de som inte har lika mycket att ta av inte har lika mycket kunskap så tycker jag att det är fint att någon faktiskt står upp och säger ifrån. Varje gång tycker jag det är lika bra. Jag tycker också det är bra när de som inte kan gå upp i vikt går ut med hur jobbigt det kan vara, hur det kan kännas. Jag har ingen aning om vilka bördor ni har eftersom jag aldrig haft problem att få.. tilläggsisolering?
Sen tycker jag personligen, ur hälsosynpunkt att det inte är okej att vara hur stor som helst heller. Men så länge man mår bra och är frisk spelar det väl inte så stor roll hur många eller få kurvor man har. Alla gillar inte tjejer där musklerna syns, där all hud sitter som klistrad direkt mot muskler och skelett. Precis som inte alla gillar "Mr. Hunk" med definierade bröstmuskler, biceps, triceps, magrutor och allt vad det heter.
Personligen vill jag minska mitt omfång, dels av praktiska skäl - har redan kläder i garderoben som passar, men också ur hälsosynpunkt. Jag är rädd att utveckla diabetes, och så som min kropp är känner jag (har inga medicinska utlåtanden som säger så) att det bara är en tidsfråga, särskilt om jag fortsätter på samma kost. Sen vill jag kunna flexa lederna sådär som jag tidigare kunnat igen, men jag har hud och fett ivägen. Känns som att jag har en tjock overall på mig. Den vill jag komma ur. Så det är så klart mentalt också, antagligen en del från media.
Jag menar inte att jag vill bli en skyltdocka, bara minska lite. Bli friskare. Sen behöver jag stärka kroppen också, jag ska jobba med barn i 65 år, jag kommer behöva en stark kropp. Så jag har börjat med att stimulera en del core-muskler på gymmet samtidigt som jag tränar annat, för att få mer stabilitet och ger bättre hållning. Sen tror jag att man inte blir sjuk lika ofta om man tränar, att man blir friskare helt enkelt. Och sen finns ju den självklara fördelen med att man får mer energi och blir gladare.
Idag till exempel var jag iväg, tränade väl 1 timme. Gjorde 10 övningar där jag tränar olika delar av kroppen. Har några övningar att välja på för varje muskelgrupp, utom den övningen för ländryggen. Jag använder olika vikter i dom olika maskinerna men gör alltid 3 set med 15 reps. Jag har tränat på SATS i 1½ månad nu ungefär, och jag märker resultat. Nu har jag missat att mäta, det ska jag göra från idag. Men jag har tappat 2½ kg under tiden och jag känner mig piggare. Det känns som att kroppen orkar mer och jag är inte riktigt lika glad i att stanna i sängen som jag varit tidigare.
Jag har också tänkt ta upp akido träningen igen, nu efter jul får det bli, annars kommer det aldrig bli av. Jag mår så bra mentalt när jag tränar där. Få ha fullt fokus på hur jag och andra rör sig och kropparnas signaler.. Nackdelen är ytkänsligheten jag har på och runt ärret på höger handled, det har inte blivit bra än efter operationen så jag får ta det lugnt helt enkelt. Träna med skydd tror jag. Har såna stabilitetsskenor i neopren som jag hade i början av min rehabilitering och skenorna går att ta ut.
Nu måste jag nog sluta, skulle inte orka läsa längre själv..
//Alice
Dagens äventyr: Anställningsintervjuer
Idag var jag inbokad på två intervjuer för jobb. Båda som förskollärare. Den första var kl 10.40, den andra kl 14.30 och jag var hemskt nervös, det pirrade sådär i magen ni vet!
Jag visste ju att jag såg presentatabel ut och hade tänkt lite kring positiva sidor och sidor att utveckla om det skulle komma upp, och jag var iväg i tid med termosmuggen full i kaffe eftersom jag inte hann dricka upp det hemma, men jag var ju tvungen att ha kaffe i mig så jag kände mig lite säkrare i alla fall. Så klart glömde jag helt det jag tänkt ut i förväg sen ändå, så det var kankse inte så meningsfullt att tänka innan.
Jag råkade däremot komma för tidigt till torget så jag kunde ta en tidigare buss än tänkt till intervjun, det äventyret slutade med att jag stod där, lite förvånad, och hälsade på biträdande förskolechefen 20 minuter innan intervjun skulle börja. Jag fick sätta mig i väntrummet och dricka mitt kaffe, jag tog mig dessutom friheten att läsa tidningen när jag ändå satt där. Jag hade satt mig med ryggen mot dörren då det redan var personal i personalrummet när jag kom, dock skulle dom gå 2-3 minuter senare, men det kunde jag ju omöjligt veta innan. Så hör jag, mitt i det nervösa pirret, en bekant röst. Förskolechefen kom och hälsade på mig och visade mig in till det rum där intervjun skulle hållas.
Först här tog jag av jackan, jag satte mig och tog ett djupt andetag. Här satt jag nu, med förskolechefen och den biträdande förskolechefen mitt emot mig och jag skulle sälja in mig själv. Nervositeten avtog så klart inte. Hur som helst tog intervjun inte mer än 30 minuter, antagligen lite mindre och dom skulle bestämma sig denna vecka. Jag gick ut från byggnaden med tanken "Hur i all världen ska detta gå..". Det kändes inte så lyckat kan man säga. Jag åkte tillbaka med bussen och upptäckte att jag hade 18 minuter av väntan på bussen hem framför mig, jag funderade lite på om jag skulle åka hem eller direkt mot nästa intervju eftersom den låg utanför Karlstad och jag hade tänkt norpa lunch från mammas kök eftersom jag ändå hade vägarna förbi. Då ringer telefonen.
Det var förskolechefen jag träffat 30 minuter tidigare, jag kunde nästan inte tro att hen var seriös när hon sagt det hen ringde för att säga.. "...vi erbjuder dig jobbet..."..
.. ... Va? Så snabbt? Jag förstod ingenting. Jag var ju inte nöjd med intervjun, och det hade inte gått en vecka än. Vad hände? Jag försökte tänka klart och hann i alla fall få ur mig en fråga om lönesättning och vi pratade om vilket års lön som skulle finnas på pappret. Hen frågade om jag ville tänka på saken, jag hade innan berättat att jag hade en till intervju idag. Jag pratade kort igenom för och nackdelar och det var glasklart. Jag behövde inte tänka.
Jag har ett jobb efter examen. Jag, Alice, har fått min första tjänst som förskollärare. Nu är det bara en kråka på ett papper, sen är det helt mitt.
Nu vet ni hur min dag känts. Som ni förstår måste jag skriva min uppsats nu. Jag kommer bli klar, inte fråga om annat. Jag tänker inte acceptera annat. Det är krav jag har på mig, det kommer inte utifrån. Punkt.
Ljusnande framtid
Igår fick jag två samtal som stack ut ur mängden lite. Jag blev uppringd och vaknade till på riktigt strax efter 13 igår när jag var påväg till universitetet för att låna böcker, jag blev inbjuden till en anställningsintervju för en tjänst jag sökt på en ort utanför Karlstad. Jag blev glad, och lite nervös så klart, frågade om jag skulle ta med något särskilt och sedan tackade jag. Antagligen många gånger. Det andra samtalet kom vid 15, när jag väntade på bussen hem. Det var också en förskolechef som bjöd in till arbetsintervju. Denna gång för en tjänst jag sökt som är i Karlstad och jag tackade många gånger för den inbjudan också.
Jag är fruktansvärt glad att jag ens kommit till intervju, men på två intervjuer! Jag är lite i chock. När man tänker på hur många som måste söka dessa tjänster är det ganska häftigt att jag blivit uttagen för intervju, den ena tjänsten vet jag att vi bara är 5 stycken som ska på intervju för. Jag tycker det är läskigt, roligt och spännande på samma gång. Jag har ju varit på anställningsintervjuer innan, men det har varit för jobb där det ofta tas in ny personal, man har varit väldigt utbytbar. Nu hoppas jag ju på att få ett jobb inom ett yrke jag har planerat att stanna inom resten av mitt yrkesliv, sådär minst 40-45 år. Det är ganska häftigt när man tänker på det. Allt börjar med dessa två intervjuer.
Jag känner mig inte så orolig däremot. Jag vet vad jag kan, hur jag är, vad jag behöver jobba på och vad jag tycker är viktigt och bra inom yrket. Jag vet en hel del om vad jag kan kräva och vad som kan krävas av mig. Jag vet vart jag ska få hjälp om jag får problem och jag känner att jag har ett otroligt stort stöd från vänner, blivande kollegor, och familj. Självklart har jag en idé om vilken av tjänsterna som hade varit mest fördelaktig för mig, men det finns stora fördelar med båda. Jag kommer oavsett få med mig ovärdeliga erfarenheter, kunskaper och jag får en start på mitt yrkesliv. Jag tycker det är helt underbart att jag får en chans att få jobb så snabbt efter utbildningen, helt klart!
Det enda jag måste se till är att faktiskt bli klar med examensarbetet. Nu är det bara att kämpa på och fixa det. Jag kan!
Lägesrapport
Nu är det mycket. Om 9 dagar ska jag i princip vara klar med min uppsats. Det är tight om tid kan jag säga. Jag hade lite otur när jag tänkte i början av skrivtiden så jag valde att jobba 2 veckor. Det är gjort och jag kan inte ändra det, så är det ju. Men jag bråkar fortfarande med mig själv över detta.
Många försöker lugna mig med att det inte är hela världen om jag inte hinner klart nu, jag kan gå upp på slutseminarie i mars. Och det är fint av er att tänka så, men jag kan inte riktigt se det som ett alternativ. Det är så svårt att förklara, men jag kan väl förenkla det till att jag har problem med att inte fixa det helt enkelt. Jag har i alla fall gjort en intervju av 3, har en till bokad och ska ringa upp en förskolechef senare idag.
Har det lite tufft just nu, märks i huden också.. Eksemutslag som härjar. Kul att spendera 500:- just nu på att jag har taskig hud.. NOT.
Glädjedödare. Spyursiginlägg.
Jag har inte ens lust att skriva av mig. Vill inte föreviga vad jag känner just nu.
Sammanfattningsvis:
Jag gör min sista kurs på universitetet. Jag ska skriva en c-uppsats. Jag har halvtidsseminarie idag. Jag har ingen lust att gå. Jag har opponerat på en annan text. Den som ska opponera på mig har det lätt. Jag har prioriterat fel.
Under föregående helg har jag varit på konferens. Jag hade ett uppdrag på denna. Jag misskötte mig en del. Jag gillar det inte. Jag kan däremot inte älta det heller. Ja, det var inte optimalt. Ja, jag skämdes. Nej, jag tänker inte tjata om hur dåligt det fick mig att känna. Punkt.
Jag har en hel massa att göra och tänker göra det först, sen kan jag känna efter. Jag hinner inte just nu. Puss.
