Fundera mera

Veckan började med jobb och misstänkt magsjuka. Jag var hemma två dagar och sedan tillbaka till jobbet. På rasten blev jag varse att jag inte hade en pojkvän längre. Det var oväntat och obekvämt.

 

Nu var det ju så att vi hade planerat en hel del. Det kändes som ett för-alltid-förhållande. Allt var så bra. Sen blev det så fel. Hans känslor var uppenbarligen inte så starka att det räckte till. Det är allt jag vet. Klart det är bättre att det kommer fram nu än efter samboskap, förlovning, äktenskap, barn och vad det nu hade kunnat bli. Men det gör likväl ont. Mycket. För att det kändes så bra.

 

Så i vanlig ordning går jag tillbaka till att vara själv igen. Vet inte hur läge det blir denna gång. Kan lika gärna bli livet ut. Men det är klart, så känns det alltid efter att en relation tagit slut.

 

Men jag är glad att jag fick uppleva en pojkvän som försökte sitt bästa för att vara snäll, omtänksam, göra mig glad, förstå mig och vara fin mot mig. Det har inte varit allt för vanligt.

 

Man får väl konstatera att det var fint så länge det varade. Jag hade inte velat att han höll tyst om det och försökte genomlida ett förhållande bara för att det skulle göra mig glad. Då hade det ju varit många fel överallt.

 

Men det gör ändå väldigt ont.

Det var ett tag sedan igen. Ibland behöver jag skriva mer och ibland mindre. Så är det väl med allt. Ibland är jag lite försiktig med vad jag skriver på ett ställe där alla kan se ;) 

 

Jag har fortfarande en underbar kille i mitt liv. Jag vill att det fortsätter vara så länge. Det är väl inget konstigt. Han håller på att komma närmare mig rent geografiskt också, det är väldigt skönt. Jag ser fram emot kortare resor, och det blir lättare för honom att hälsa på mig också. Det blir fint :D Vi har ordnat med påskägg till varandra också, jag är så väldigt nyfiken på mitt ägg och dessutom nyfiken på hans reaktion på det ägg han får av mig.

 

Det är mysigt att ha en så fin människa i mitt liv. Jag ser mycket fram emot att presentera honom för mamma, vill verkligen att de ska träffas!

 

Sovandet. Vaknandet. Jag får ingen ordning på det. Jag stressar på jobbet. Så mycket jag vill kunna hinna göra. Både hemma och på jobbet. Jag vill göra mitt jobb felfritt, helst skulle jag haft ett städat och ordnat hem också. Men det är vad som får komma i andra hand när jag jobbar. Tyvärr. Som tur är har jag en robot-dammsugare som kan hålla lite ordning på golvet. Skulle vilja ha en skurare och plockare också, som skulle kunna fixa och ordna när jag är på jobbet. Då skulle det vara skönt i stället för stressigt att komma hem.

 

Jag tror absolut stressen påverkar sovandet och vaknandet. Jag blir så less på att försöka få ordning på det. Känns hopplöst när jag inte kan påverka det på något sätt alls :/ Jag fick en läkartid för det. Jag har snurrat runt och i alla fall konstaterat att jag inte har någon form av epilepsi. Det kunde jag räkna ut själv ^^ Men det finns ju journalfört av en läkare nu i alla fall, någon som spenderat några år på universitet och arbetar inom vården. Det mest spännande läkaren sa var "det finns inga sådana som du i böckerna vi läst", relaterat till att mitt stora problem är att vakna. Jag kan sova, tyvärr kan de bara hjälpa människor som inte kan sova. Det blir värre för människor som inte vaknar. Så jag blev rekommenderad att leta ett nattjobb i princip. Som att jag inte tänkt på det själv.

 

Tipsa gärna om ni vet någon som pysslar med hypersomnia ^^

 

I övrigt har jag det bra. Trivs med kollegorna som försöker hitta sätt att avlasta mig. Fick en ordentlig löneförhöjning nu under våren. Jag får bautafjärilar i magen av killen fortfarande <3 Jag har börjat pyssla mer igen. Allt detta gör mina dagar lite bättre än de hade varit annars!