Fundera mera

Det blev helt plötsligt mer verkligt att jag sökt jobb när jag blev uppringd och rösten i luren sa ".. jag sitter med din ansökan här..."

 

Det var en förskolechef som ringde. Redan när jag såg numret blev jag paff. Gotland. Sista ansökningsdag är 6 maj så jag räknade inte med att bli kontaktad förrän tidigast efter det. Då hade jag hunnit berätta för chef och kollegor i god tid och ordna referenser och så.

 

Jag pratade med min chef idag i alla fall. Nu är det ju så att hon sedan innan vetat att jag kommer söka andra jobb för att jag inte vet hur läget är med min nuvarande tjänst, och eventuella andra tjänster på området, inför hösten än. Så hon vet, och hon var positiv till det hela. Fick lämna henne som referens och vi skulle lösa något så jag kunde åka iväg på intervju.

 

Jag tror det hade fungerat med intervju över telefon, kanske. Men man vill ändå se den man pratar med, och jag vill hinna se lite av verksamheten och hur dom har det där ute på ön. Jag vill veta vad jag tackar 'ja' eller 'nej' till om jag får erbjudande av jobb. Jag vill ha sett det.

 

Gotland. Kanske flyttar jag dit till hösten.

Det är allt lite pirrigt.

//Alice

Man kanske borde vara nöjd.

Nöja sig med det som är.

 

... kanske...

Jag har haft lunginflammation. För första gången. Det gör ont och man blir så fasansfullt trött. Men kroppen leker bergochdalbana med mig. Ibland är jag så trött att jag ofrivilligt somnar. Ibland har jag massa energi men kan inte göra något av den. Jag vet inte hur jag kommer må nästa timme, ännu mindre hur jag kommer må imorgon.

 

Allt som sedan innan är fel på kroppen gör ännu ondare, och besvärar mig mer. Vissa dagar hade jag velat somna men jag gör så ont överallt, vissa kvällar är jag däremot så trött, tack och lov, att jag somnar ändå. Fast det gör hemskt ont.

 

Vissa stunder mår jag riktigt bra. Som kvarten här om dagen när jag planerade om en växt som haft alldeles för liten kruka och dålig jord. Det tog max en kvart, men sen tog jag en tupplur på 2 timmar för att jag blev så trött. Fast något måste jag ju göra. Blir galen när jag inte kan göra något alls.

 

 

På grund av rastlöshet hamnade jag på platsbanken här om dagen. Jag kom att tänka på att min anställning tar slut sista juni, om jag inte får förlängt vilket jag får veta tidigast i slutet av maj. Jag kollade helt enkelt på såna anställningar som jag tycker är spännande, såna man måste flytta för och som är från augusti. Bara för att jag söker innebär det inte att jag ens får en intervju. Men chansen finns. Och får jag ett erbjudande kan jag fortfarande tacka nej.

 

Jag trivs med mitt jobb. Jag tycker om mina kollegor och jag utvecklas varje vecka, varje dag. Jag får bra vägledning av min mentor och jag känner att min chef ser vad jag gör. Det är inte så att jag söker mig bort för att jag inte vill jobba där jag jobbar. Jag måste däremot kunna betala mina räkningar. Så länge jag inte vet hur det ser ut i höst kommer jag fortsätta söka jobb så jag i alla fall ökar mina möjligheter.

 

Det beror till stor del på hur det blir med min nuvarande anställning. Jag skulle gärna vara kvar, få jobba vidare med barnen och kollegorna och få en längre kontinuerlig period för min introduktionsperiod (jag kan tillgodoräkna mig 5 månader av dom 12 jag behöver från min nuvarande anställning, som den ser ut nu). Jag tror det ger mig mer. Egentligen. När jag har min legitimation skulle jag gärna vara i vikariepoolen och timvicka, för erfarenheternas skull.

 

Det som spelar in är arbetssätt, lön och säkerhet. Jag tror det sammanfattar ganska väl.

Ta hand om er.

//Alice

Det känns lite meningslöst ibland. Livet. Jag jobbar, äter på jobbet, sover och har helg ibland. På helgen äter, sover och slappar jag. Ibland fikar jag men någon vänlig själ som förbarmar sig över mig. Denna helg hade jag tur. Jag fick fika fredag OCH lördag, lördag dock med morfar och hans fru och jag fick massage som gjorde ont. Men det är ändå fika. Jag hade ändå som projekt att fixa iordning hemma och duka fint och lägga upp fikat på fat och sådär.

 

Men sen när jag är själv med katten känner jag det. Särskilt när han ignorerar mig och lägger sig för sig själv någonstans. Meningslösheten. Ingen online som vill prata med mig på Facebook. MSN är ju inte aktuellt längre. Jag vill inte behöva gå till en nattklubb och stå ut med fulla människor. Så jag fortsätter som förut. Är ensam hemma. Tänker att "Nog hade det varit trevligt om man kunde hitta någon som stod ut med en.." men tänker sedan att "..nä men jag blir väl en såndär ensam tant med massa katter ändå. Visst, Giron..?".

 

Sen ger jag liksom upp i tanken och känner meningslösheten. Åldersnojjan kommer i och med att jag längtar efter att föröka mig. 'Ensamheten träder in. Trots sociala medier. Trots vänliga själar som fikar. Trots fina ord från andra jag inte vill ha som annat än vänner. Trots alla er, känner jag mig ändå ensam. Men jag uppskattar er för allt ni gör. Det värmer alltid i hjärtat, om så bara för en stund, och lyser upp tillvaron lite.

 

Puss på er. Utan er skulle jag vara ingenting.