Fundera mera

Det känns lite meningslöst ibland. Livet. Jag jobbar, äter på jobbet, sover och har helg ibland. På helgen äter, sover och slappar jag. Ibland fikar jag men någon vänlig själ som förbarmar sig över mig. Denna helg hade jag tur. Jag fick fika fredag OCH lördag, lördag dock med morfar och hans fru och jag fick massage som gjorde ont. Men det är ändå fika. Jag hade ändå som projekt att fixa iordning hemma och duka fint och lägga upp fikat på fat och sådär.

 

Men sen när jag är själv med katten känner jag det. Särskilt när han ignorerar mig och lägger sig för sig själv någonstans. Meningslösheten. Ingen online som vill prata med mig på Facebook. MSN är ju inte aktuellt längre. Jag vill inte behöva gå till en nattklubb och stå ut med fulla människor. Så jag fortsätter som förut. Är ensam hemma. Tänker att "Nog hade det varit trevligt om man kunde hitta någon som stod ut med en.." men tänker sedan att "..nä men jag blir väl en såndär ensam tant med massa katter ändå. Visst, Giron..?".

 

Sen ger jag liksom upp i tanken och känner meningslösheten. Åldersnojjan kommer i och med att jag längtar efter att föröka mig. 'Ensamheten träder in. Trots sociala medier. Trots vänliga själar som fikar. Trots fina ord från andra jag inte vill ha som annat än vänner. Trots alla er, känner jag mig ändå ensam. Men jag uppskattar er för allt ni gör. Det värmer alltid i hjärtat, om så bara för en stund, och lyser upp tillvaron lite.

 

Puss på er. Utan er skulle jag vara ingenting.