Fundera mera

Haha, jag ger upp. Jag blir alltid lika full i skratt när jag inser hur naiv jag varit. Hur kan jag tro att något annat än materiellt välstånd skulle gå min väg. 

 

Jag trivs med att vara singel, det gör jag. Men dom få gånger jag känner sådär "Jo, men jag skulle kunna försöka. Det skulle kunna gå med denna person, jag tror igen" kommer en highfive flygande rakt i ansiktet på mig, skickad av.. Vem vet, kärleken, ödet eller vad man nu tror på.

 

En känslobedövande bitchslap som för varje gång gör att jag bygger upp fler skyddsbarriärer för att undkomma smärta längre fram. Fega murar som stänger in mitt egna jag i ensamhet. I stället för öppna armar som välkomnar smärtan, men också möjligheterna och gemensamhet, med mod och styrka.

 

Jag håller av många människor, men som vänner och familjemedlemmar. Jag ställer upp om jag kan och delar min värld med dom. Men inte ens dom jag håller av mest släpps in i min borg med någon form av frikort som låter dom ströva fritt. Vissa delar är, och kommer väl antagligen förbli, låsta. Sådant jag satt bommar för i mitt inre verkar onödigt och riskabelt att plocka fram, jag blir rädd när jag leker med tanken på att någon skulle känna till alla skrymslen och vrår i min fästning.

 

Nä, jag vill gärna hoppas. Hoppas på kärlek, gemenskap och öppenhet. Men så fort jag vågar hoppas på riktigt gör det ont, jag är rädd för smärtan.

 

"Jag finns.
Varje gång någon som finns är med i TV blir jag så stolt, eftersom jag också finns.
När någon som finns är med i tidningen, så klipper jag alltid ut det och visar det för andra jag känner som också finns.

Man skulle kunna dela upp dom som finns i olika mindre grupper; små i en grupp då, och stora i en annan.

Och så fula, eller snygga, i olika grupper. Shyssta, elaka, friska och sjuka. Fast vem pallar..
Plötsligt blir dom små stora och dom fula blir snygga, dom schyssta blir elaka och dom sjuka friska.
Det skulle vara ett helvete att hålla reda på vem som tillhör vilken grupp.

Och vem skulle bry sig..

Ingen som finns i alla fall, för det är ju dom som finns som räknas.

 

Gränser stängs eller används för att skilja dom som finns på ett ställe från dom som finns på ett annat.

Men det leder bara till att dom som finns på ena sidan börjar tro att dom finns mer, om dom på den andra sidan finns mindre. Och försöker därför hindra dom som finns på andra sidan från att finnas.

Och det går alltid dåligt.

 

Dom som finns har alltid funnits.

Alla som finns finns lika mycket.

Du finns lika mycket som Bono.

 

Det går inte att fuska.

Finns man så finns man, det är vetenskapligt bevisat.
Däremot är det mer osäkert kring dom som inte finns.

En del av dom som inte finns, finns i ena stunden och föds i nästa.

Och dom som har funnits fortsätter att finnas i våra minnen.

 

Så till och med dom som inte finns finns.

Alla finns."

Jag är så sjukt missnöjd. Jag syr just nu en present, då vill jag att det ska se bra ut och bli perfekt. I stället blir det sneda sömmar och konstigt. Nog för att jag aldrig sytt i något vadderat förut, så det är lite av ett första-gången-projekt. Men hur svårt kan det vara att få det bra?!

 

Jag kommer i vilket fall sy klart och göra färdigt och ge bort denna operfekta present. Mest för att inköpet av material hamnade på 600:-. Det ger jag inte upp på, och jag slänger inte bort. Men det går inte heller att 'rädda' och göra något annat av det tyvärr.

 

Får trösta mig med vad mamma brukade säga när jag var yngre och precis började sy "Det ska synas att man gjort det själv, det är charmigt".. Det gäller inte alltid. Faktiskt. Men just nu får det bli så. I alla fall på denna del av projektet. Det som blivit fel ska egentligen inte synas. Jag får trösta mig med det. Det som kommer synas kommer bli bra.

 

I övrigt är jag nöjd och tillfreds. Jag kapade håret till 2 cm, jag har jobb och lägenhet på Gotland och hyr ut lägenheten jag lämnar efter mig i andrahand. Det känns på det hela bra. Men jag blir så fruktansvärt arg och sur när det inte blir som jag tänkt med symasinen. Det har dessutom gått 4 nålar och tråden går av stup i kvarten, oavsett trådspänning osv.

 

//Argbiggan