Fundera mera

Haha, jag ger upp. Jag blir alltid lika full i skratt när jag inser hur naiv jag varit. Hur kan jag tro att något annat än materiellt välstånd skulle gå min väg. 

 

Jag trivs med att vara singel, det gör jag. Men dom få gånger jag känner sådär "Jo, men jag skulle kunna försöka. Det skulle kunna gå med denna person, jag tror igen" kommer en highfive flygande rakt i ansiktet på mig, skickad av.. Vem vet, kärleken, ödet eller vad man nu tror på.

 

En känslobedövande bitchslap som för varje gång gör att jag bygger upp fler skyddsbarriärer för att undkomma smärta längre fram. Fega murar som stänger in mitt egna jag i ensamhet. I stället för öppna armar som välkomnar smärtan, men också möjligheterna och gemensamhet, med mod och styrka.

 

Jag håller av många människor, men som vänner och familjemedlemmar. Jag ställer upp om jag kan och delar min värld med dom. Men inte ens dom jag håller av mest släpps in i min borg med någon form av frikort som låter dom ströva fritt. Vissa delar är, och kommer väl antagligen förbli, låsta. Sådant jag satt bommar för i mitt inre verkar onödigt och riskabelt att plocka fram, jag blir rädd när jag leker med tanken på att någon skulle känna till alla skrymslen och vrår i min fästning.

 

Nä, jag vill gärna hoppas. Hoppas på kärlek, gemenskap och öppenhet. Men så fort jag vågar hoppas på riktigt gör det ont, jag är rädd för smärtan.