Fundera mera

Jo, jag tänkte såhär. Jag har haft kort hår ett tag. Det får växa nu. Jag vill ha långt igen.

Där var tanken slut.

Nu har jag drömt knas. Vaknat tre gånger på 5 timmar av att jag drömt att jag försovit mig eller kommit sent till jobbet av andra anledningar, jag börjar 8 idag (torsdag). Detta inlägg är indelat i olika avsnitt. För avgränsning helt enkelt.

 

Första gången försov jag mig, vaknade kl 8.13 i panik och tanken som hann gå igenom mitt drömmande huvud var "Typiskt att det skulle bli så, idag av alla dagar. Fan..", jag såg besvikna ansikten på mina kollegors ansikten fladdra förbi som en film. Sekunden efter vaknade jag på riktigt. 

 

Andra gången sprang jag omkring i ett hus jag inte varit i förut, jag bodde där med mamma, hennes man och syrran. Jag vaknade i tid men spenderade lite väl mycket tid till smink och kläder. Så kom mammas vän, som också är chefens kollega, in genom dörren med det största glada leende man kan tänka sig och kvittrade "Gomorron!" på ett sådär härligt trevligt, morgonpiggt och hurtigt sätt. Precis som jag tycker hon brukar vara. Men så när jag väl kom iväg och var halvvägs till jobbet efter en gångväg såg jag plötsligt en klocka hänga på sidan om gångvägen, den visade 8.15 och jag fick panik, började springa samtidigt som jag försökte få fart på mobilen för att ringa men jag hade ingen täckning och telefonen bad mig sätta i ett SIM-kort. Så kom jag in i hallen på jobbet, såg besvikna kollegor, sen vaknade jag.

 

Den sista svängen jag drömde om försovning så vet jag inte vad som hände. Jag satt i rullstol och åkte buss, fast den åkte vägen som egentligen går från jobbet. Men jag var alltså på väg till jobbet. Så jag satt där i min rullstol, sömnig och inte riktigt med. Hux flux var jag ute ur bussen, halvvägs! Så jag började multitaska och rulla mig framåt samtidigt som jag försökte få fram telefonen. Jag hade ganska gott om tid så jag rullade. Sen kommer en av mina klasskompisar från gymnasiet och smäller till mig på låret sådär skämtsamt som man bara kan göra med folk man känner. Så började han rulla mig för han ville bjuda på frukost. Väl i hans lägenhet satt vi två och hans tjej och åt frukost, så somnade dom. Då upptäckte jag att klockan var 8 och jag hade hamnat i pyjamas så jag bytte kläder och gick(!) ut genom dörren, för nu behövde jag ingen rullstol. Nu hade klockan hunnit bli 8.30 och lägenheten låg 3 min från jobbet men jag började ändå ta fram telefonen för att ringa och meddela mig, men nu stod det "Ingen service" på skärmen. Så jag började springa.. Så vaknade jag.  

 

Sen drömde jag att jag chattade med moffa. Det i sig är inte så konstigt men det var via chatten i windows 8 och han tycker jag är lite jobbig för att jag skriver för snabbt och kontrar med "Men jag använder ju inte denhär chatten Bing".. Schysst kommentar från 69-åringen.

 

Stressen jag känner när jag drömmer detta är ungefär samma stress jag känner om det händer på riktigt. Jag börjar känna att det inte spelar någon roll för hur jag känner mig om jag kommer i tid eller inte, jag och andra har skapat en bild av mig där jag är en sån som försover mig då och då. Förra inlägget handlade om mina bra sidor. Här kommer en av dom obra sidorna in. Det gör ont och tär. Det är påfrestande och jag litar inte på mig själv. Om jag inte litar på att jag kommer upp varje morgon, hur ska då andra kunna lita på det? Det blir en negativ spiral och det sitter nog mycket i huvet. Egentligen. Men hur tusan ska jag kunna ändra på det?

 

Det blir ju ett problem de mornar när jag inte hör mina larm och försover mig. Jag tycker inte att det är okej att komma sent, absolut inte. Jag tycker tvärt om att mina kollegor visat ofattbart stor förståelse och stort tålamod med mig. Jag hade kanske inte gjort likadant, fast det är mig det handlar om.

 

För er som inte vet försöker jag ordna det med att somna tidigt, så det handlar inte om att jag är för trött för att jag sovit för lite. Jag går och lägger mig vid 20 vardagskvällar, ibland så sent som 21 men absolut inte senare. Jag äter väldigt sällan något hemma efter jobbet, jag brukar bara byta om, säga hej till Giron och duscha. Jag försöker gå upp 5 varje morgon, för att kunna få en rutin som är samma varje dag. Känner jag mig riktigt trött kan jag ta planerad sovmorgon och ställa larmen någon timme senare, beroende på när jag börjar jobba. Jag använder tiden på morgonen för att hinna träna när jag orkar göra det. För efter jobbet orkar jag inte, så det måste bli innan. Och att cykla till jobbet använder jag också den tiden till.

 

Sen vill jag inte behöva stressa på morgonen, då blir det inte bra. Jag behöver få ta det lugnt och vakna. Annars kan det lika gärna bli som i drömmen med rullstolen, att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Så tid att vakna och att ta det lugnt uppskattar jag på morgonen, då blir jag mer kreativ, samlad och harmonisk under dagen.

 

IDAG
Idag ska jag jobba igen efter att ha varit sjuk 1,5 vecka. Jag har en del administration att fixa så jag tänkte flexa in tidigt till jobbet, ta en halvtimma till datorn så det jag måste göra verkligen blir gjort. Jag ska göra en sjuk och friskanmälan, anmäla mig frisk till företaget som har hand om vår företagshälsovård och söka ledigt 16/5 då jag ska åka på dagstur ut på Gotland på anställningsintervju. I eftermiddag ska jag skriva mer på utvecklingssamtalen och göra lite lärandeobjekt och planera för imorgon och för nästa vecka.

 

Jag har saknat jobbet så sjukt mycket. Jag tycker om att jobba. Jag har saknat barnen och mina kollegor, och att faktiskt göra något roligt och utvecklande på dagarna.

 

Jaa, detta blev väl en mindre novell. Jag kommer ha mycket material till en självbiografi om jag vill skriva en sådan i alla fall :P
//Alice

Man kanske borde vara nöjd.

Nöja sig med det som är.

 

... kanske...

Jag har haft lunginflammation. För första gången. Det gör ont och man blir så fasansfullt trött. Men kroppen leker bergochdalbana med mig. Ibland är jag så trött att jag ofrivilligt somnar. Ibland har jag massa energi men kan inte göra något av den. Jag vet inte hur jag kommer må nästa timme, ännu mindre hur jag kommer må imorgon.

 

Allt som sedan innan är fel på kroppen gör ännu ondare, och besvärar mig mer. Vissa dagar hade jag velat somna men jag gör så ont överallt, vissa kvällar är jag däremot så trött, tack och lov, att jag somnar ändå. Fast det gör hemskt ont.

 

Vissa stunder mår jag riktigt bra. Som kvarten här om dagen när jag planerade om en växt som haft alldeles för liten kruka och dålig jord. Det tog max en kvart, men sen tog jag en tupplur på 2 timmar för att jag blev så trött. Fast något måste jag ju göra. Blir galen när jag inte kan göra något alls.

 

 

På grund av rastlöshet hamnade jag på platsbanken här om dagen. Jag kom att tänka på att min anställning tar slut sista juni, om jag inte får förlängt vilket jag får veta tidigast i slutet av maj. Jag kollade helt enkelt på såna anställningar som jag tycker är spännande, såna man måste flytta för och som är från augusti. Bara för att jag söker innebär det inte att jag ens får en intervju. Men chansen finns. Och får jag ett erbjudande kan jag fortfarande tacka nej.

 

Jag trivs med mitt jobb. Jag tycker om mina kollegor och jag utvecklas varje vecka, varje dag. Jag får bra vägledning av min mentor och jag känner att min chef ser vad jag gör. Det är inte så att jag söker mig bort för att jag inte vill jobba där jag jobbar. Jag måste däremot kunna betala mina räkningar. Så länge jag inte vet hur det ser ut i höst kommer jag fortsätta söka jobb så jag i alla fall ökar mina möjligheter.

 

Det beror till stor del på hur det blir med min nuvarande anställning. Jag skulle gärna vara kvar, få jobba vidare med barnen och kollegorna och få en längre kontinuerlig period för min introduktionsperiod (jag kan tillgodoräkna mig 5 månader av dom 12 jag behöver från min nuvarande anställning, som den ser ut nu). Jag tror det ger mig mer. Egentligen. När jag har min legitimation skulle jag gärna vara i vikariepoolen och timvicka, för erfarenheternas skull.

 

Det som spelar in är arbetssätt, lön och säkerhet. Jag tror det sammanfattar ganska väl.

Ta hand om er.

//Alice

Det känns lite meningslöst ibland. Livet. Jag jobbar, äter på jobbet, sover och har helg ibland. På helgen äter, sover och slappar jag. Ibland fikar jag men någon vänlig själ som förbarmar sig över mig. Denna helg hade jag tur. Jag fick fika fredag OCH lördag, lördag dock med morfar och hans fru och jag fick massage som gjorde ont. Men det är ändå fika. Jag hade ändå som projekt att fixa iordning hemma och duka fint och lägga upp fikat på fat och sådär.

 

Men sen när jag är själv med katten känner jag det. Särskilt när han ignorerar mig och lägger sig för sig själv någonstans. Meningslösheten. Ingen online som vill prata med mig på Facebook. MSN är ju inte aktuellt längre. Jag vill inte behöva gå till en nattklubb och stå ut med fulla människor. Så jag fortsätter som förut. Är ensam hemma. Tänker att "Nog hade det varit trevligt om man kunde hitta någon som stod ut med en.." men tänker sedan att "..nä men jag blir väl en såndär ensam tant med massa katter ändå. Visst, Giron..?".

 

Sen ger jag liksom upp i tanken och känner meningslösheten. Åldersnojjan kommer i och med att jag längtar efter att föröka mig. 'Ensamheten träder in. Trots sociala medier. Trots vänliga själar som fikar. Trots fina ord från andra jag inte vill ha som annat än vänner. Trots alla er, känner jag mig ändå ensam. Men jag uppskattar er för allt ni gör. Det värmer alltid i hjärtat, om så bara för en stund, och lyser upp tillvaron lite.

 

Puss på er. Utan er skulle jag vara ingenting.

Ja, jag har varit lite lat. Om veckorna mest jobbar och sover jag. På helgerna latar jag mig extra, övningskör lite bil, städar då och då och diskar. Jag blir trött av att jobba, och jag blir inte riktigt utvilad någon gång känner jag. När jag är på jobbet är jag ju inte trött. Det är när jag kommer hem det slår till. Som igår, då somnade jag vid 19, sen gick jag upp 05 (helt utvilad) och gjorde mig i ordning för jobbet, åt lite frukost och betalade räkningar. 6.08 for jag med bussen mot jobbet där jag åt en andra frukost vid 8. Så gör jag. Men jag är lika trött nu ändå. Sitter och gäspar. Fast imorgon hade jag tänkt ta sovmorgon till 7, 2 extra sovtimmar på morgonen. Jag menar.. Det är ändå skärtorsdag, räkningarna är betalade och jag hade tänkt orka med att skjuta lite pil innan jag åker till mamma för en dag eller två. 

 

På tal om det måste jag packa. 

Men jag ville egentligen bara tala om att jag lever men inte är pigg nog för att dela med mig av så mycket. 

Puss. 

Jag har lite problem med människor bestämmande bestämmer tid med som inte dyker upp och inte hör av sig. Jag har nog klagat till alla i min närhet under de senaste dagarna. Triggern var när någon inte höll sig till det som planerats i fredags och jag gick miste om 7 timmars sömn så jag i slutändan sov 1,5 tim på 39 timmar. Det är ganska lite. Jag var sjukt trött, men lät bli att sova. För ingenting. Besvikelsen hängde som ett täcke ganska länge. Sen blev jag bara sur och irriterad. Jag tycker inte man gör så. Man hittar sätt att säga till och man gör det.

 

I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag jobbar på det där med att lyssna på er; mina vänner, kompisar och bekanta mer. Jag är ganska dålig på det, ni har visat stort tålamod och jag ser lite framsteg. Tyvärr är det svårt (notera: inte omöjligt) att lära gamla hundar sitta så det tar ett litet tag till. 

 

Sen har jag andra funderingar också men just nu ville jag bara klaga lite så ni får inget sånt intressant invecklat om hur jag fascineras av andra på positiva sätt. Puss.

God morgon. 

 

För det har varit en god morgon. Jag har fått ta det lugnt, lyssna på lite musik och göra mig i ordning för dagens arbetspass med barnen. Senare idag, efter jobbet, ska jag lämna min uppsats till kursadministratören så han kan skriva in mitt betyg i Ladok, så det blir offentligt. Sen är det bara att ansöka om examen och vänta på examensbeviset. Sen kan jag på riktigt och fullt ut säga att jag är examinerad förskollärare. Rent krasst är jag inte det innan jag har alla betyg från utbildningen i ordning och det går att skriva ut och se på. Faktiskt. 

 

Fick frågan om varför jag inte skrivit något på Facebook om betyget på uppsatsen (innan jag skrev det alltså), jag frågade om personen tänkte sig att jag skulle skrika ut det och fick ett "ja, varför inte?" till svar. Men det är faktiskt så att jag har ett betyg från examinator, men det är inte registrerat eftersom jag måste lämna den till administratör och krångla först. Så nej, jag skrek inte ut det. Men jag har inga som helt tvivel på att jag kommer lägga upp bilder och någon status bestående av versaler när jag får mitt examensbevis. Pappret som visar att jag är förskollärare, på riktigt. 

 

That's that. 

Åter igen, god morgon. 

//Alice

Har ont i lederna så jag inte sover. Känns sisådär i natt när jag ska jobba sen. Men vad gör man, efter kl 00 vågar jag inte ens försöka sova längre, då hade jag legat i sängen i 2,5-3 timmar och haft ont trots smärtstillande. Jag är inte säker på att jag skulle komma upp om jag somnade, och jag har ett jobb att sköta. Tänker inte ens ta chansen denna vecka. Varit hemma i två dagar, sjuk kallades det.

 

Natten till onsdag kräktes jag i två set om 3 gånger, jag går inte in på det i detalj för det är ganska osmakligt. Hur som har jag inte haft vidare symptom på magsjuka efter det och då får jag tidigast gå tillbaka fredag (idag alltså) för att hindra eventuell smittspridning. Jag har inte varit magsjuk på 15-20 år och det känns osannolikt att jag ska snappa upp det utan att ha varit i direkt kontakt med diarréer eller kräkningar när jag varit det under praktiker inom utbildningen och då inte blivit smittad. Kan lika gärna ha varit något jag ätit eller att jag varit stressad. Sånt man aldrig vet. Men nu har jag faktiskt bara en arbetsdag att använda innan helgen, bara en dag med barnen och kollegorna. Man kan argumentera för att jag då borde sova för att dagen ska bli så bra som möjligt för dom omkring mig och för att jag ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt, men jag kan jobba trots brist på sovtimmar. En natt påverkar inte mitt fokus med barnen på det sättet. Klart det påverkar, jag vore dum om jag trodde annat, men inte så mycket man kan tro. Jag stapplar inte omkring som en zombie utan hamnar i stället på högvarv och kan rikta min kvarvarande energi mot sådant som är viktigt. Uppsikt över barnen, få syn på lärande och ta tillvara på barnens intentioner. Det är kollegorna som får lida lite. Allt handlar om att rikta fokus.

 

Jag har under tiden jag varit sjuk tittat ikapp dom avsnitt av Hjärnstorm som finns online, ett program som sänts på SVT med Henrik Fexeus. Hjärnstorm hade jag velat se mer av, det är just sådant jag tycker är spännande. Sådant jag läser fakta om på min lediga tid. Jag är fortfarande på nybörjarnivå med böcker av Fexeus och Ekman men jag kommer med största sannolikhet utöka mitt bibliotek mycket när jag, som nu, har två dagar i veckan jag kan använda som jag vill. Något spännande är hur våra tankar är påverkbara och hur dels andra men också en själv kan påverka tankar och beteenden. Något jag velat ta itu med länge är motivationen och dom mentala verktygen till att bli nikotinfri och faktiskt äta så som jag vill och inte bara som jag känner för.

 

Spännande vår!

//Alice

Det rycker lite i mig om jag ska vara ärlig. Jag ser hela mitt Facebookflöde fyllas av "Idag tar jag examen" och jag tänker Jag har inte min examen, ni har inte eran heller, kalla det för vad det är: Avslutningsceremoni. Vi har inte examen innan allt på utbildningen är godkänt, punkt. Men jag vill inte skriva det på Facebook, vill inte bli kallad pessimist eller glädjedödare.

 

Är jag kanske för petig? Jag börjar ju fundera. 

 

Verkligheten börjar sjunka in och på måndag ska jag gå till jobbet. Jag har ett jobb, en avdelning, kollegor och kommer få ett skåp. Det känns lite overkligt samtidigt som min nya roll både känns bekant och läskigt. Jag har sett mig som förskollärare i ett halvår, minst. Men nu ska jag vara förskollärare bara, inte student. Det känns lite märkligt men skönt. Sen är det lite läskigt för nu kommer verkligheten jag fasat för. Jag ska ha fullt ansvar för några barns utveckling. Inte helt själv, men jag ska vara ansvarig och stötta dom på deras resa mot ansvarstagande, solidariska, demokratiska och välmående individer.

 

Det är lite häftigt när man tänker på det, men samtidigt skrämmande.

På måndag börjar det. Och min egen resa mot att bli den bästa förskollärare jag kan vara.

Ser absolut fram emot det, fast med skräckblandad förtjusning. 

Man ska nog vara lite på spänn, on edge så att säga.

 

//Alice

Funderar på att byta portal. Lägga upp en WordPress blogg, hade aldrig problem med WordPress och enda anledningen till att jag gick från den blogg jag redan hade där var för att jag slutade på Cherry. Just nu har jag problem med att det inte går att kommentera med denna design och knappen "Tillbaka till bloggens startsida" fungerar inte utan länken är felaktig. Det är ju lite trist när man själv inte kan koda. Kanske skulle gå en kurs? :P

 

Något att fundera på. 

Ursäkta bristen på bilder i min blogg, men jag är nog mer en textmänniska. Även om jag vet att det blir roligare för er med lite bilder då och då, jag ska försöka jobba på det framöver.. 

 

Den där utmaningen gick ju för övrigt inte så bra, har inte haft tid att tänka på den ens, så den har glömts bort.

Tar det nästa år (kul att tänka så långt när vi bara haft 2013 i 3 dagar..).

 

Dagen började, på riktigt, för mig vid 7 när jag gjorde mig i ordning för möte med min förskolechef. Jag åkte dit, skrev på papper och är nu anställd på riktigt, på papper, från 21/1. Känns hemskt skönt, jag tror jag frågade lite självklara frågor där i min upphetsning över att jag är anställd på papper men förskolechefen var väldigt förstående. Det kändes hemskt bra när vi var klara. 

 

Jag längtar så till att få börja jobba, även om jag vet att jag kommer ta med jobb hem så har jag vissa timmar jag ska jobba och sen har jag fritid. Under mina studier har inte det direkt funnits, särskilt inte senaste terminen. Det är fritid och skrivtid alltid, alla dagar. Ingen struktur. Ingen uppdelning. Blir så utmattad av att tänka på min text dygnet runt, oavsett om jag tränar på gymmet, lagar mat eller skriver på texten. 

 

Idag har jag också varit på universitetet och skrivit, skrivit om, ändrat layout och fixat. Nu har jag efter många om och men skickat in den senaste versionen av min text till min handledare som hon ska titta på imorgon. Då avgörs om jag får delta i seminariet. Hoppas jag. 

 

Fick ett bakslag dock. När jag satt på universitetet och gjorde ett nytt dokument med rätt formalia använde jag fel text, som jag sedan sparade över alla andra versioner av texten. Detta upptäckte jag först efter en tupplur mitt på dagen då min handledare inte såg vad jag ändrat och jag gick in och tittade på texten själv. Jag upplevde sån frustration och blev så ledsen. Det blev lite mycket kan man säga. Det var 5-6 timmars ändringar med nya källor, rätt format och förndringar av ord som inte kommit med, jag blev så less på världen. 

 

När jag tagit mig samman lite gick jag in i laptopen och sökte på alla dokument som hette något med examensarbete. Jag hittade ett dokument, i helt fel del av datorn, som var redigerat senast kl 3.27 natten till torsdag. Där var min räddning. Jag letade, kopierade över, letade lite till så texterna stämde och såg ut som dom skulle, allt var på rätt plats i rätt dokument. Jag blev så hemskt lättad. Runt 21.30 skickade jag rätt version till handledaren så hon har något att roa sig med imorgon, det var inte en rolig eftermiddag idag.  

 

Nu vill jag bara få vila lite från alla skriverier. Imorgon ska jag fika med en bekant under eftermiddagen och sen ska jag se på film med en tjejkompis. Känns hemskt bra att få bry sig lite om sig själv och bara vara.

//Alice

Nu är världen i obalans igen. Många som inte brukar höra av sig som hört av sig på samma gång nu, märkligt att det alltid kommer i perioder. 

 

Men det är alltså något som är fel. Dessutom har jag inte riktigt tiden till det, jag sitter med uppsats. Jag är sådär stressad att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Men jag har kikat igenom några böcker, så svårt att hitta det jag vill ha bara..

 

Well, konstig är världen. 

//Alice

Tänkte anta en utmaning jag läst lite om på en annan blogg (A Beautiful Mess, öppnas i nytt fönster, massa inspiration för matlagning, gör-det-själv-projekt och mycket annat.), en 365-utmaning om man ska översätta direkt. Jag ska ta en ny bild av något bestämt varje dag. Det kan vara att man varje dag tar en ny typ av självporträtt eller liknande. Jag ska bara komma på vad jag ska fotografera för något. 

 

Här (länken öppnas i nytt fönster) är inlägget på ovan nämnda blogg.

 

Jag funderar på om jag ska fotografera mig själv, Giron eller något annat. någon som har förslag? 

//Alice

A very merry christmas indeed.

 

Idag är det tydligen julafton ja. Jag sitter (dels självvalt) hemma och skriver uppsats. Jag har redan öppnat alla julklappar och är hemskt nöjd måste jag säga. Även fast jag kan ana viss sarkasm på vissa håll faktiskt. Men såna julklappar är också kul att få. 

 

Anledningen till att jag skriver uppsats på julafton är enkel, jag jobbade på tok för mycket och har en snäll handledare som läser igenom min uppsats imorgon så jag fick en vecka extra att skriva. Jag har fått mycket hjälp på vägen, lockfågel från mamma som har korrekturläst och hittat små tokigheter i texten som jag rättat till. Jag ska inte skriva så mycket idag, bara minst 2 sidor, max 5. Sen ska jag sova.

 

Det är ju lite lustigt detdär, att man inte tänker efter före. Som nu då när jag får sitta med uppsats idag fast jag hade kunnat undvika det. Men det är juinte så lätt att veta innan hur lång tid det skulle ta. Men jag är lite pressad av att jag har fått jobb och hade planerat att vara klar på universitetet i tid, känns som om jag sviker chefen om jag inte fixar det.

 

Så nu ska jag skriva, god jul på er.

Hoppas den blir härlig, trevlig och vit. Vit på två sätt: snöig och nykter. Onödigt att förstöra en högtid som ska handla om gemenskap genom att dricka alkohol tycker jag.

// Alice 

I natt drömde jag en dröm som återkommer i olika former. Det kan låta konstigt men det är en av mina största rädslor.

 

 

Så klart finns ett yttre ideal media bankar in i oss, och smyger in i huvet på oss, som säger hur det är bäst att se ut. Såg denna bild med efterföljande text på FB idag, det är inte min bild och det är inte jag som skrivit texten, jag bara lånar helt enkelt.. 

-----------------------------------------------------------------------------

 

they are sexually active and raise their children with great tenderness. 

They entertain like crazy with dolphins and eat lots of prawns.

They swim all day and travel to fantastic places like Patagonia, the Barents Sea or the coral reefs of Polynesia.

Igår fick jag två samtal som stack ut ur mängden lite. Jag blev uppringd och vaknade till på riktigt strax efter 13 igår när jag var påväg till universitetet för att låna böcker, jag blev inbjuden till en anställningsintervju för en tjänst jag sökt på en ort utanför Karlstad. Jag blev glad, och lite nervös så klart, frågade om jag skulle ta med något särskilt och sedan tackade jag. Antagligen många gånger. Det andra samtalet kom vid 15, när jag väntade på bussen hem. Det var också en förskolechef som bjöd in till arbetsintervju. Denna gång för en tjänst jag sökt som är i Karlstad och jag tackade många gånger för den inbjudan också.

 

Jag är fruktansvärt glad att jag ens kommit till intervju, men på två intervjuer! Jag är lite i chock. När man tänker på hur många som måste söka dessa tjänster är det ganska häftigt att jag blivit uttagen för intervju, den ena tjänsten vet jag att vi bara är 5 stycken som ska på intervju för. Jag tycker det är läskigt, roligt och spännande på samma gång. Jag har ju varit på anställningsintervjuer innan, men det har varit för jobb där det ofta tas in ny personal, man har varit väldigt utbytbar. Nu hoppas jag ju på att få ett jobb inom ett yrke jag har planerat att stanna inom resten av mitt yrkesliv, sådär minst 40-45 år. Det är ganska häftigt när man tänker på det. Allt börjar med dessa två intervjuer. 

 

Jag känner mig inte så orolig däremot. Jag vet vad jag kan, hur jag är, vad jag behöver jobba på och vad jag tycker är viktigt och bra inom yrket. Jag vet en hel del om vad jag kan kräva och vad som kan krävas av mig. Jag vet vart jag ska få hjälp om jag får problem och jag känner att jag har ett otroligt stort stöd från vänner, blivande kollegor, och familj. Självklart har jag en idé om vilken av tjänsterna som hade varit mest fördelaktig för mig, men det finns stora fördelar med båda. Jag kommer oavsett få med mig ovärdeliga erfarenheter, kunskaper och jag får en start på mitt yrkesliv. Jag tycker det är helt underbart att jag får en chans att få jobb så snabbt efter utbildningen, helt klart! 

 

Det enda jag måste se till är att faktiskt bli klar med examensarbetet. Nu är det bara att kämpa på och fixa det. Jag kan! 

Nu är det mycket. Om 9 dagar ska jag i princip vara klar med min uppsats. Det är tight om tid kan jag säga. Jag hade lite otur när jag tänkte i början av skrivtiden så jag valde att jobba 2 veckor. Det är gjort och jag kan inte ändra det, så är det ju. Men jag bråkar fortfarande med mig själv över detta. 

 

Många försöker lugna mig med att det inte är hela världen om jag inte hinner klart nu, jag kan gå upp på slutseminarie i mars. Och det är fint av er att tänka så, men jag kan inte riktigt se det som ett alternativ. Det är så svårt att förklara, men jag kan väl förenkla det till att jag har problem med att inte fixa det helt enkelt. Jag har i alla fall gjort en intervju av 3, har en till bokad och ska ringa upp en förskolechef senare idag. 

 

Har det lite tufft just nu, märks i huden också.. Eksemutslag som härjar. Kul att spendera 500:- just nu på att jag har taskig hud.. NOT.